Till portalsidan
Gästbok
Gästbok  
Anslagstavla
Anslagstavla  
Länkar
Länkar  
Kontakta
Kontakta  
Sök i portalen
MENY
 :: STARTSIDA 
 :: STÄMMNING 
 :: FISKE 
 :: BOENDE 
 :: SMÅVILTSJAKT 
 :: DEUTCH AND ENGLISH 
 » SKRÖNOR 
  » Knepiga släktförhållanden 
  » Tjuvjakt och vedhuggning. 
  » Blind Jöns 
  » Fet-Mårten 
  » Pavlovs sista jakt 
  » Fotbollsdomaren 
 :: BILDER FRÅN RAJASTRAND 
 :: KVARNBERGETS SK 
 :: MEDLEM I INTRESSEFÖRENINGEN 
 :: RAJARYCKET 2011 

.: KONTAKT :.
Rajastrands Intresseförening
Per-Gunnar Berg ordförande

Rajastrand 5

83081 Norråker

Logga in:
  Användarnamn:
  
  Lösen:
  
  
Glömt lösen!

En sida gjord av EZIT - Enkel IT Lappland AB

För länge sedan var livsvillkoren hårda. Nedanstående berättelse är baserad på förmodade fakta som överantvardats från generation till generation fram till våra dagar. Blind-Jöns har med säkerhet existerat. Hans namn lever ännu kvar genom att den myr hans kåta var uppsatt vid, fortfarande kallas Blind-Jönsmyra. Så låt oss vandra bakåt i historien och ta del av Jöns bistra öde:





Prolog

Ut på den månbelysta skogsmyren gled en mörk skugga. Med beslutsamma steg närmade sig skuggan ett mörkt bylte som låg invid en späd snötyngd tall. En pärlugglas rytmiska hoande orsakade ett tillfälligt stopp. Efter en kort stund fortsatte färden och snart hördes ljudet av ben som krossades av en dreglande ulvakäft.

Blind-Jöns sista vinter

Går man tre sekler tillbaka i tiden syntes ingen nybyggares rök i Saxälvens dalgång. Det var lappens, renens, björnens och vargens land som det varit i sekler innan.

Varje höst kom lapparna buffrande med sin renhjord på väg till vinterbeteslandet nere vid kusten. År 1728 vällde som vanligt den grå massan av renkroppar fram genom myrdragen vid Blekevaarets fot. Det började bli sent lidet på dagen och ett snabbt annalkande mörker gjorde att lapparna slog nattläger vid Buförningsmyren. Några kåtor sattes inte upp. Lapparna var av ett härdat släkte och med renskinn under och över sig redde de sig gott över natten. En präktig stockeld värmde och efter att ha fått i sig soltorkat renkött och becksvart kaffe somnade de ovaggade; uttröttade av dagens vedermödor.

Alla lappar var ännu inte framme vid lägerplatsen. Några timmar efter de andra kom Jöns ledd av sin dotter Nilla. Jöns var gammal och värkbruten och som om inte detta skulle vara nog var han dessutom helt blind. Lappgubben var en börda för resten av gruppen; ingenting dugde han till; han försinkade bara renrajdens framfart. Han hjälptes av dottern att sätta sig vid elden. Ur renskinnsäcken plockades kött fram som slukades ivrigt. Snart kom en behaglig dåsighet över lappgubben, han lutade sig omkull på marken tryggt förvissad om att Nilla skulle bre över honom ett värmande renskinn.

Nästkommande morgon vaknade Jöns av Jeremias högljudda prat:
- Hä gå int längre, vi måst lämn`än kvar! Han ä bärä ivägen å vi kom allri te å hinn fram om han ske följ oss. Jöns förstod att det var honom det pratades om. Jeremias hade rätt. Att få fram renen till vinterbetet var viktigare än att ta hand om en gammal lappgubbe. Efter det att lapparna diskuterat ett tag beslutades att Jöns skulle lämnas kvar på platsen. De skulle hämta upp honom när de buffrade tillbaka renhjorden till fjället nästa vår.

Med gemensamma krafter byggdes en kåta upp vid skogskanten. Ved höggs så att det skulle räcka en lång och bister vinter. Efter två dagars hårt arbete var Jöns vinterviste färdigställt. I kåtan fanns mängder av torkat renkött, födan blev måhända enahanda men något annat i matväg var inte möjligt att vare sig tillaga eller förvara . Kaffe fick han i en påse, det var inte mycket men några pannor räckte det till.

För att lappen i sitt konstanta mörker inte skulle komma bort från kåtan bands ett rep mellan den och vedhögen. Likaså fanns ett rep att följa fram till kallvattenkällan. Nu kunde Jöns, hämta både vatten och ved utan risk att irra bort sig. Lapparna var nöjda med det i hast byggda vintervistet och lämnade slutligen Jöns bakom sig för att fortsätta färden ner mot kustlandet.




Slutet

Fyra gånger har månen vuxit sig full över kåtan vid myren. Det var nu slutet av januari. För Jöns var varje timma och sekund på dygnet likadana. Det var längesen han visste vad som var natt och dag, allting var ett ständigt, kompakt mörker. Det stillasittande livet hade gjort honom alltmer värkbruten och ofärdig. Det var en pina att lämna kojan och gå de tjugo metrarna till vedhög och kallkälla.

Genom rökhålet hördes stormvindarna tjuta. Med en renskinnsjacka som skydd för det bitande kalla snödrevet gick han ut för att hämta ved. Han famlade efter, fann sin livlina och började den mödosamma färden mot en översnöad vedhög. Det gick tungt, mycket tungt. Det intensiva snöfallet hade gjort att den upptrampade stigen var helt utplånad. De krumma värkansatta benen vägrade till slut att lyda honom och totalt utpumpad satte han sig i drivan för att vila. Ögonlocken blev allt tyngre, till slut stängdes de helt och han somnade ifrån snöstorm och påfrestningar.

Med ett ryck vaknade lappen till den brutala verkligheten. Omtöcknad av sömn började han gå i motsatt riktning till kåtan. Att det fanns ett livförsäkrande rep att hålla i hade för tillfället försvunnit ur medvetandet. Ganska snart insåg han det allvarliga i sin situation. Det var nu helt oklart åt vilket håll han skulle gå för att hitta kåtan. Efter att ha stått stilla en lång stund började marschen i den över meterdjupa snön.

Vid en liten tall mitt på myren var krafterna uttömda. Gubben sjönk ihop invid trädet och gled in i en djup sömn. Hans jordeliv var snart tillända. Som en sista hälsning och farväl till livet syntes en blåfrusen hand sakta höja sig mot skyn, för att sedan långsamt falla ned och övertäckas av kall yrande snö. Allt blev stilla.

Epilog

En långsmal, av mossa överväxt upphöjning, vittnar om att det under detta täcke ligger multnande resterna av ett ståtligt träd. För några sekler tillbaka, när trädet var ungt, utspelade sig en tragedi vid dess fot. Som en gest av välvilja föll tallen för länge sedan över de sista resterna av Jöns förgängliga kropp. En bit ner i torven finns ännu några benskärvor kvar. Nu är de för alltid skyddade av den murkna trädstammen. De ligger där som ett osynligt dokument över en svunnen tids hårda livsvillkor och åldringsvård.

Må Blind-Jöns vila i frid.



Per i backen.







- Kalender
 Inga händelser!
- Forum
Inga inlägg!
- Nyheter
Rajaväder m m
2018-12-16 07:47
JULKLAPPSTIPS
2018-12-07 16:09
- Bildarkiv
segrare-2015-smatjejer.jp...
2015-07-31 13:21
segrare-damer.jpg
2015-07-31 13:13
- Dokumentarkiv
Inga dokument!
- Uppdaterade sidor
FISKE
2015-05-31 19:43
STÄMMNING
2014-07-01 08:55

Kommande aktiviteter
Birribissen Fritid
Fiske